Äntligen hemmapremiär!

Rasmus Lindgren kommer under säsongen att ge er en lagkaptens perspektiv på Allsvenskan. I sin premiärkrönika beskriver han den nya känslan att som 32-åring stå inför sin första svenska försäsong – och den känsla en spelare, oavsett ålder, aldrig kan bli slentrian inför: Att göra sig redo för att gå in till hemmapremiären.

Jag hann bli 32 år gammal innan jag fick uppleva min första svenska försäsong. Men när träningsvärken förvandlas till trummande läktarsång, är känslan densamma oavsett i vilket land du spelar.

Tankarna i spelargången om hur motståndaren bredvid fått ihop sitt lagbygge, hjärtat som bultar av förväntan över hur vi fått ihop vårt. Den beslutsamma blicken som riktas rakt fram i vetskap om att det är dags. Det är dags för hemmapremiär.

I början av november spelade vi vår sista allsvenska match för säsongen 2016 och vi kunde se tillbaka på en säsong där BK Häcken lyckades ta sin första titel någonsin. Men vi kunde också se tillbaka på en allsvensk säsong som blev en stor besvikelse för klubben, för oss spelare och även för alla er supportrar. Så, det var sista gången jag nämnde säsongen 2016, nu blickar vi istället framåt mot säsongen 2017!

Då jag har levt större delen av mitt fotbollsliv i utlandet, hade jag inför den här säsongen aldrig varit med om en svensk försäsong tidigare. Jag hade hört många skräckhistorier från spelare som hade varit med om mängder med försäsonger i Sverige. Berättelser om kalla vinterträningar, löpningar i skogen, löpningar på planen, tunga styrkepass, beep-test, jojo-test…

Jag, 32 år och i alla fall med lite erfarenhet i bagaget, kände mig som att jag skulle börja första klass igen när jag klev in på GPA i början av januari. Jag skulle kanske ha stannat utomlands ändå, där försäsongen inte är tre månader lång och där man i alla fall har bollarna med ut till varje träning…

Nu sitter jag här, tre månader och ett brutet men korrigerat näsben senare och tittar tillbaka på en försäsong som visserligen var tuff, som visserligen innehöll ett jojo-test samt ett antal dagar med träningsvärk från tunga styrkepass – men som framförallt har sprudlat av energifyllda spelare och tränare! Den svenska försäsongen levde inte upp till de skräckhistorier jag fått höra i 15 års tid.

Vi har fått in både nya spelare och tränare, som har gett oss ny energi och en framtidstro som jag tror och hoppas smittar av sig på hela klubben och alla våra supportrar. Vi har höga krav på oss själva och det förväntar jag mig att även ni supportrar har på oss.

Genom att ställa höga krav och genom att gå in med inställningen att man ska vinna varje match, är jag övertygad om att man blir bättre, både som individuell spelare och som lag.

Tyvärr lyckades vi inte ta oss till final i cupen och det var en stor besvikelse, vi ville försvara guldet från förra året. Men i det stora hela så ser vi tillbaka på en lyckad försäsong.

Att gå och vänta på en seriepremiär framkallar samma känsla varje år. Funderingar på vilka som kommer att vara med i toppen och botten av serien, nyfikenhet på lagens nyförvärv och en undran om var vi själva står i jämförelse med de andra lagen.

Men den absolut starkaste känslan är längtan till premiären. Att få gå in inför hemmapubliken igen, med adrenalinet pumpande och med varenda cell i kroppen fokuserad på att vinna matchen och ge oss en bra start på säsongen.

Tillsammans med er supportrar ska vi göra ALLT för att få fira många segrar tillsammans i år.

Försäsongen kostade en bruten näsa. Allsvenskan kommer att få kosta bra mycket mer.

Rasmus Lindgren