Krönika: En skada som svetsat oss samman

Bara tre omgångar av Allsvenskan är spelade, men för en av oss är säsongen redan över.

Jasmins korsbandsskada visade oss fotbollens sämsta sida – men i omklädningsrummet har den också påmint oss om det finaste med lagidrott.

Känslan av att vara en grupp som stöttar varandra och stärker varandra.

Känslan av att vara ett vi.

När vi kom in i omklädningsrummet i paus, i hemmapremiären mot Djurgården, var dörren in till vår fysio stängd. När jag öppnade den såg jag Jasmin sitta på britsen där inne och jag såg i hans ögon att han visste. Har man slitit av korsbandet tre gånger tidigare, känner man igen känslan.

Jag gick fram och kramade honom. Det fanns ingenting att säga. Senare på kvällen ringde jag honom men han svarade inte, han skrev tillbaka att han inte ville prata.

Vi hade spelat en av de konstigaste matcherna jag upplevt, med fem skador som resulterade i att vi till slut hade Paulinho som vänsterback, men ändå lyckats hålla ihop det och ta en poäng. Men det enda som fanns i huvudet den kvällen var Jasmin.

Jasmin är en fantastiskt bra försvarare men framför allt är han en fin människa och det är det som gör så ont i mig och alla andra som känner honom. Han är värd så mycket mer än ännu en långtidsskada.

Erik och Alex kom med idén att vi skulle visa vårt stöd för Jasmin genom att trycka upp tröjor med hans namn och nummer, och ha på oss vid inmarschen mot Gif Sundsvall. Jasmin visste redan att vi stöttar honom men tröjorna gav oss ett konkret sätt att visa upp var vi står som lag, att visa utåt hur betydelsefull Jasmin är och att visa att han fortfarande är en viktig del i laget.

I situationer som denna märks det hur tajt ett fotbollslag kan vara. I Jasmin tappar vi en viktig spelare för vårt lag men på något sätt har situationen gjort att vi som lag blivit ännu mer sammansvetsat, när vi sett hur alla genuint bryr sig om människan när en sådan sak sker. Att se hur varje spelare lever med en lagkamrat – oavsett om man är den personen som pratar lite extra med honom eller om man är den som outtalat visar sitt stöd genom sitt sätt att vara – skapar ett starkare band mellan hela truppen. När jag sett stödet för Jasmin från de andra spelarna känner jag bara att ”fan, vad vi bryr oss om varandra”.

Fotbollsvärlden må vara egoistisk och det är på många sätt en hård och resultatfixerad miljö att vistas i – vilket gör att alla kopplar bort allt när vi går ut på planen – men det är fint att se hur vårt lag har omfamnat Jasmin. Och jag vet att Jasmin känner det.

Att ha en bra stämning och att vara sammansvetsat som lag är inte något givet i ett fotbollslag. Jag har varit med i lag som haft en fantastisk sammanhållning men jag har även spelat i lag där det minst sagt har varit ett kallt klimat.

När vi vann cupguld med Groningen, 2015, åkte vi till cupfinalen i Rotterdam med känslan att vi inte kunde förlora. Vi hade sådan tro på oss själva, sådant go i laget. Vad som än hände, även om vi släppte in ett mål, visste alla precis vad vi skulle göra.

I de lag där sammanhållningen har varit som bäst och där vi gjort saker tillsammans även utanför planen har vi också haft mest framgångar och det är när man har framgång och vinner titlar som fotboll är som roligast!

Segrar är förstås snabbfilen till att skapa go stämning i laget men det är också ett jobb som måste göras från både ledarhåll och spelarna själva, för att skapa en känsla där alla drar åt samma håll, där alla kan sätta krav på varandra och kommunicera med varandra. Finns den tydligheten i rollfördelning och rollacceptans, då vet man vad han som står bredvid och framför en på planen ska göra i alla situationer, man litar på att han gör det och man vågar sätta krav på att han ska göra det.

I dagens fotboll, där spelare kommer och går och där fler och fler spelare tänker på sin egen karriär, är det nog svårare att få den där lagkänslan som alla lag vill uppnå. Även om du själv vill bli utlandsproffs, eller få rubriker i tidningarna, måste du agera på ett sätt som också gynnar laget. För presterar laget, kommer du som individ också att se bra ut och kunna nå din framgång.

Jag tror på att lära känna varandra även utanför planen och göra saker tillsammans som lag, då tror jag att man bygger upp relationer till varandra som man sedan tar med sig in på planen. Det ger inte per automatik resultat – i Ajax 2008 tog tränaren med oss till en studio där hela laget fick måla akvareller, men det hjälpte knappast, då vi hade ett dåligt år och slutade trea i ligan.

Men att gå ifrån lagets vanliga vardag och göra något helt annat, i en situation där du som människa kanske inte är helt bekväm, gör att man lär känna varandra på ett annat plan. Självklart kan inte alla vara bästisar med varandra men att förstå syftet med att skapa ett LAG är något som jag som kapten vill jobba för i BK Häcken.

Och mitt i det sorgliga med Jasmins korsbandsskada, tror jag att den situationen blev en sådan som gjorde att vi alla spelare lärde oss lite mer om varandra. Och om hur mycket vi bryr oss om varandra.

Men ni behöver inte vara oroliga. När vi går in på Bravida Arena på söndag, finns det bara en sak vi bryr oss om. Att ta tre poäng.

/Rasmus Lindgren