När jag var 13 år och spelade i Landskrona Bois fick jag höra att vi skulle åka upp och spela Gothia Cup i Göteborg. Tre år tidigare hade jag varit uppe och följt min storebrors årskull som lyckades gå till åttondelsfinal men åkte ut mot ett lag från Argentina som hette Rosario Central.

Hela arrangemanget hade då gjort stort intryck på mig och att vårt lag nu skulle få åka upp och spela var så stort och jag såg fram emot det enormt mycket. Det var någonting spännande, äventyrligt men även lite skrämmande att få vara med i Gothia Cup. Tanken på att få möta lag från andra länder gav mig blandade känslor… Tänk om vi skulle få möta filmande italienare eller något afrikanskt lag där alla var snabbare och starkare än oss. Eller värst av allt, något lag från Brasilien där alla kunde dribbla som Ronaldo. ”Vi kommer få storstryk!”

Samtidigt var det kittlande att få se hur bra sådana lag skulle vara, och framförallt att få se hur bra vi skulle stå oss mot de lagen. Vi var ju trots allt ett av de bästa lagen i Skåne…

Det var dock inte bara fotbollen som Gothia Cup lockade med. Invigningen på Ullevi, som jag hade fått gå på några år tidigare, var fortfarande det största evenemanget jag hade besökt. Det var år 1994 och jag fick se de nyss hemkomna VM-hjältarna rullas in i cabriolet-bilar och hyllas under invigningen.

Att så många människor från så många olika länder samlades på en och samma plats var i mina ögon helt otroligt och det som gjorde tioårige Rasmus helt förstummad, var att alla i publiken fattade grejen med att göra vågen. Denna, i min värld, svenska uppfinning gjordes nu på ett fullsatt Ullevi av människor med alla möjliga nationaliteter!

Minnena från själva fotbollsmatcherna är lite suddiga men vi besegrade i alla fall ett tyskt lag i gruppspelet och, precis som brorsans lag, strandade vi i åttondelsfinal, mot ett lag från Stockholm som hette Inter Orhoy. Vi skyllde förlusten på att vi spelade på grus och att motståndarna var mer vana vid det underlaget… Men att få ha deltagit i Gothia Cup och erfarenheten att få vara med om något så stort, satte sina spår i mig och det är någonting jag aldrig kommer glömma.

Det är väldigt roligt att nu få se och följa Gothia Cup som åskådare och att som BK Häcken-spelare kunna följa och få en liten inblick i det hårda arbetet ”bakom kulisserna”. BK Häcken ska som arrangör vara väldigt stolta över att man år efter år anordnar turneringen och det är imponerande att se hur mycket och hur hårt jobb som ligger bakom!

Det är ett helt fantastiskt idrottsevenemang och att få se unga människor från alla världens hörn förenas med fotbollen som gemensam nämnare är verkligen något unikt och något som jag med vuxna ögon tycker är minst lika fascinerande som när jag var liten grabb.

Till alla er som ska spela, eller för den delen gå ner och titta på några matcher, denna vecka skulle jag vilja ge rådet att ta vara på varje minut och att verkligen njuta av att få möta och se lag från andra kulturer – och kanske till och med våga utbyta några ord med någon från ett annat land och höra deras tankar om att få komma till Göteborg och spela Gothia cup.

Minnen av matcher och resultat suddas ofta bort med tiden och istället är det sådana detaljer som lever kvar när ni som vuxna tänker tillbaka på Gothia Cup 2017.

/Rasmus Lindgren

Krönika: De unga tar för sig

RASMUS LINDGREN:

Det är något speciellt med att vara i ett lag när unga spelare vecklar ut sina vingar. Hur de med brutalitet och beslutsamhet tar sig fram. De har hela sin karriär framför sig och deras huvuden känner inte till något annat än fotboll.

Mitt bästa råd till dem är att leva för drömmen – och de får inte ett bättre ställe att göra det på än här på Hisingen.

Även om poängskörden inte har varit maximal så har vi, efter förlusten mot Norrköping, börjat hitta formen lite mer och vi har spelat bättre fotboll de senaste matcherna. Vi börjar att leta oss upp till de övre positionerna i tabellen där vi absolut vill höra hemma och det som gör mig extra glad är att i de senaste matcherna, där några av ”gamlingarna” saknats, har ungtupparna i laget gått in och tagit för sig rejält! Daleho, Egzon och Gustav är några av de unga spelare som tagit chansen, men det finns även ett gäng där bakom som är väldigt sugna på att få visa upp sig och det är inspirerande för dem att se att steget inte är allt för långt till allsvenskt spel.

Jag har alltid tyckt att det varit otroligt kul att vara med i lag där man på nära håll får se hur unga spelare håller på att slå igenom och det är en sak som gör det extra roligt att spela för BK Häcken, att klubben satsar på unga spelare och inte tvekar på att slänga in dem i hetluften.

Direkt när jag kom till klubben imponerades jag av hur bra de unga spelarna var, jag förstod direkt att det finns en otrolig potential och att många av dem kommer att ta sig in i laget. De är brutala på ett bra sätt, de vågar ta för sig och kombinerar man det med den kvalitet som de besitter, så kan de gå långt.

Men det är viktigt att som ung spelare inte tro att man är framme bara för att man spelat ett par matcher, man måste fortsätta vara ödmjuk och se varje dag som en chans att lära sig något nytt. Det är många som har strandat för tidigt när de fått för mycket luft under vingarna och svävat iväg.

Jag tycker det är intressant att se hur unga spelare tar sig an och tacklar både framgång och motgång och olika val som de ställs inför. Kanske är det för att jag själv som ung spelare ställdes inför val som skulle påverka hur min karriär skulle utspela sig.

Som 18-åring fick jag möjlighet att ta steget till Ajax och jag tog den chansen. Men det var inte helt givet att hoppa på tåget och tacka ja, utan det blev många, långa samtal med min familj och en hel del ångest i mitt huvud, innan jag kom fram till mitt beslut. Jag hade ett halvår kvar av gymnasiet, jag hade aldrig bott själv, jag hade alla kompisar i Landskrona, jag kände ingen i Holland, jag hade läst om andra unga spelare som ”misslyckats” och vänt hem igen…

Till slut bestämde jag mig trots allt för att lämna tryggheten. Målet var inte att spela mig in i A-laget, inte ens att få en plats i B-laget, utan jag ville utvecklas. När jag ser tillbaka på den tiden nu, var den inställningen avgörande för att jag lyckades.

Jag var beredd på att det skulle bli ett stålbad, men detta stålbad skulle göra mig till en bättre fotbollsspelare och framförallt skulle det utveckla mig som människa. Jag gick in med tanken att om jag inte lyckades där så gör det inget, då flyttar jag hem igen och fortsätter att satsa här hemma.

Att lämna tryggheten och allt vad det innebär för att satsa helt och hållet på fotbollen är svårt för en tonåring. Som ”ungdomsproffs” har man väldigt mycket ensamtid där funderingar och hemlängtan lätt kan få en på fall. Så länge det går bra på planen leker livet men eftersom fotbollen blir ditt allt, har man ingenting så fort det går tyngre.

Det gäller att vara mentalt förberedd på detta för annars så kommer du inte att klara det livet. Med facit i hand så tog jag rätt beslut, men framförallt de första åren var ingen dans på rosor utan mycket hemlängtan, ångest, saknad och ensamma tårar.

Jag är väldigt försiktig med att säga att detta är rätt väg för en ung spelare. Tvärtom tror jag att spelare mår bäst av att utvecklas i en trygg miljö och att först försöka slå sig in i A-laget och etablera sig i Sverige och Allsvenskan innan man tar steget ut.

De unga spelarna här i BK Häcken har alla möjligheter att utvecklas och få chansen att spela på högsta nivå här i Sverige. Klubben vågar satsa på unga spelare, den står för en anfallsinriktad fotboll, faciliteterna är i toppklass och dessutom har du som ung spelare möjlighet att gå klart skolan, så att du fortsätter utveckla dig som människa även utanför fotbollen.

Just den biten är något jag rekommenderar och råder alla unga spelare – gör något utanför fotbollen, för det kommer du att få tillbaka senare i livet. Man har trots allt förhoppningsvis mer än halva livet kvar att leva efter att man slutat med fotbollen.

/Rasmus Lindgren

Krönika: En skada som svetsat oss samman

Bara tre omgångar av Allsvenskan är spelade, men för en av oss är säsongen redan över.

Jasmins korsbandsskada visade oss fotbollens sämsta sida – men i omklädningsrummet har den också påmint oss om det finaste med lagidrott.

Känslan av att vara en grupp som stöttar varandra och stärker varandra.

Fortsätt läsa

Äntligen hemmapremiär!

Rasmus Lindgren kommer under säsongen att ge er en lagkaptens perspektiv på Allsvenskan. I sin premiärkrönika beskriver han den nya känslan att som 32-åring stå inför sin första svenska försäsong – och den känsla en spelare, oavsett ålder, aldrig kan bli slentrian inför: Att göra sig redo för att gå in till hemmapremiären.

 

Jag hann bli 32 år gammal innan jag fick uppleva min första svenska försäsong. Men när träningsvärken förvandlas till trummande läktarsång, är känslan densamma oavsett i vilket land du spelar.

Tankarna i spelargången om hur motståndaren bredvid fått ihop sitt lagbygge, hjärtat som bultar av förväntan över hur vi fått ihop vårt. Den beslutsamma blicken som riktas rakt fram i vetskap om att det är dags. Det är dags för hemmapremiär.

I början av november spelade vi vår sista allsvenska match för säsongen 2016 och vi kunde se tillbaka på en säsong där BK Häcken lyckades ta sin första titel någonsin. Men vi kunde också se tillbaka på en allsvensk säsong som blev en stor besvikelse för klubben, för oss spelare och även för alla er supportrar. Så, det var sista gången jag nämnde säsongen 2016, nu blickar vi istället framåt mot säsongen 2017!

Då jag har levt större delen av mitt fotbollsliv i utlandet, hade jag inför den här säsongen aldrig varit med om en svensk försäsong tidigare. Jag hade hört många skräckhistorier från spelare som hade varit med om mängder med försäsonger i Sverige. Berättelser om kalla vinterträningar, löpningar i skogen, löpningar på planen, tunga styrkepass, beep-test, jojo-test…

Jag, 32 år och i alla fall med lite erfarenhet i bagaget, kände mig som att jag skulle börja första klass igen när jag klev in på GPA i början av januari. Jag skulle kanske ha stannat utomlands ändå, där försäsongen inte är tre månader lång och där man i alla fall har bollarna med ut till varje träning…

Nu sitter jag här, tre månader och ett brutet men korrigerat näsben senare och tittar tillbaka på en försäsong som visserligen var tuff, som visserligen innehöll ett jojo-test samt ett antal dagar med träningsvärk från tunga styrkepass – men som framförallt har sprudlat av energifyllda spelare och tränare! Den svenska försäsongen levde inte upp till de skräckhistorier jag fått höra i 15 års tid.

Vi har fått in både nya spelare och tränare, som har gett oss ny energi och en framtidstro som jag tror och hoppas smittar av sig på hela klubben och alla våra supportrar. Vi har höga krav på oss själva och det förväntar jag mig att även ni supportrar har på oss.

Genom att ställa höga krav och genom att gå in med inställningen att man ska vinna varje match, är jag övertygad om att man blir bättre, både som individuell spelare och som lag.

Tyvärr lyckades vi inte ta oss till final i cupen och det var en stor besvikelse, vi ville försvara guldet från förra året. Men i det stora hela så ser vi tillbaka på en lyckad försäsong.

Att gå och vänta på en seriepremiär framkallar samma känsla varje år. Funderingar på vilka som kommer att vara med i toppen och botten av serien, nyfikenhet på lagens nyförvärv och en undran om var vi själva står i jämförelse med de andra lagen.

Men den absolut starkaste känslan är längtan till premiären. Att få gå in inför hemmapubliken igen, med adrenalinet pumpande och med varenda cell i kroppen fokuserad på att vinna matchen och ge oss en bra start på säsongen.

Tillsammans med er supportrar ska vi göra ALLT för att få fira många segrar tillsammans i år.

Försäsongen kostade en bruten näsa. Allsvenskan kommer att få kosta bra mycket mer.

Rasmus Lindgren