Ett publikfritt och märkligt fotbollsår som för BK Häckens del slutade med en allsvensk tredjeplats är över sedan några veckor. BK Häckens tränare Andreas Alm blickar tillbaka på året och lyfter fram det som han tycker har varit mest noterbart.
Med sina egna ord summerar Andreas Alm det gångna året nedan.
Ett märkligt fotbollsår är över. Det slutade med en allsvensk tredjeplats och det lilla silvret med 49 poäng. En enda gång under säsongen lyckades vi vinna två matcher i rad, då vi i augusti besegrade Varberg i dubbelmöte och sedan förlängde sviten med segrar borta mot Norrköping och AIK. Vi förlorade aldrig två matcher i rad och inledde serien med tre kryss mot Falkenberg (b), Malmö (h) och Sirius (b). En trevande säsongsinledning i poäng och spelmässigt. Spelarna (och tränarna förmodligen) såg kantiga ut, precis som att det var månader sedan de hade spelat match. Vilket det var. Med match torsdag och söndag under större delen av sommaren och en tråkig cupexit (Elfsborg hemma) fick vi ett kvitto på att spelarna hade gjort ett sjuhelsikes jobb under den förlängda försäsongen. Vi orkade, vi höll oss hela, spelet tog sig. Defensiven och offensiven turades om med att ge oss poäng mellan några tuffa förluster (Mjällby borta, Kalmar hemma, Djurgården borta). Sedan blev hösten skadefylld. Peter Abrahamssons skada på sensommaren följdes av täta skador på Ali Youssef (just när denne börjat slita till sig en starttröja) och Leo Bengtsson. Lite senare även Jasse Tuominens korsband, Alexander Faltsetas nackbesvär och Daleho Irandusts frånvaro i slutspurten. Under tiden försvann även Leo Zuta till Italien. I Malmö fick vi en seriefinal, en ren seriefinal, men Malmö visade som så många andra gånger 2020 hur kraftfulla de kan vara första kvarten i matcher och även att de kan vinna på flera olika sätt. Storförlusten liknade känslomässigt den vi åkte på mot AIK året innan hemma på Bravida. Den där upplevelsen av att guldet försvinner och att de andra medaljerna tappar i värde, att resten kvittar. Men vi hängde kvar, bland kryss och några segrar fick vi chansen att resa till Kalmar och själva avgöra vad vi förtjänade 2020. Vi höll nollan och det gav oss en plats i det nya Europaspelet 2021.
Några saker från säsongen:
27-28-29-29 är antalet insläppta mål för BK Häcken senaste fyra säsongerna. Den enda klubb som släppt under 30 mål alla dessa fyra år och 2020 räckte 29 till att bli det tätaste försvaret. Dock har antalet gjorda mål i år varit för få för min smak. Både effektivitet vid målchanser och jakten på fler målchanser måste vässas.
Det många har efterlyst i möten med storklubbar (ofta omnämnda som storstadsklubbar) hände 2020. Vi slog några av fjolårets topplag och storstadslag. AIK hemma och borta, Norrköping hemma och borta, Hammarby hemma (kryss borta). Malmö kryssade vi hemma och Djurgården blev spöket med två förluster. Mot tabelltvåan Elfsborg blev det seger 6-0 hemma och 1–1 borta. Längde målades bortafacit upp som den stora svagheten men augustisviten mot Varberg, Norrköping och AIK raderade ut nollan i bortastatistiken rejält.
Med eller utan publik hamnar domarna ofta i fokus. Jag anser att domarna för andra året i rad håller en högre nivå än tidigare år. En stadig kurva uppåt. Dock tror jag att domarchefen Stefan Johannesson behöver ta ”hothatbilden” mot domare än mer på allvar så att domarna får chans att fortsätta utvecklas.
Allsvenskan 2020 var förstås en extremt fattig upplevelse utan publik, utan vår kära hemmapublik och sången, utan motståndarpublikens ramsor och burop. Men givet omständigheterna är det den bästa Allsvenskan någonsin och som jag förutspådde blev spelarna hjältarna. Spelare i sexton lag har visat sin kärlek till själva spelet fotboll och sett till att serien har kunnat genomföras med 30 spännande omgångar.
Jag hoppas vi ses nästa år på Bravida.
