Maratonmannen

Leonard Zuta har i år tagit ett fast grepp om vänsterbacksplatsen i Peter Gerhardssons lagbygge, faktum är att ingen annan gulsvart spelare har spelat lika mycket. Med sin frejdiga spelstil, löpvilja och teknik har han nött ner motståndarna och utvecklats till en av seriens mest intressanta ytterbackar. 
– Jag kör alltid extra. Det har jag alltid gjort, jag tror att det är enda sättet att nå dit man vill, säger han själv.
 
Hans karriär började en gång i numera insomnade BK Smitten i Frölunda där en åttaårig Leo fick smak på fotbollen med en gång. Fotbollen tog honom till Västra Frölunda, Askims IK, Gais och tillbaka till Frölunda innan han på eget bevåg sökte sig till Häcken som 17-åring. Där blev det två säsonger i Akademien innan han hösten 2012 debuterade i A-laget. 2013 blev det ett och annat inhopp, nio matcher från start, året efter blev det mer och mer speltid allt eftersom säsongen gick och när bokslutet för 2014 skrevs stod Zuta på 19 matcher, varav 13 från start.
 
Då hade han även hunnit med 3 U21-landskamper för Makedonien, vilket var en nyttig erfarenhet och en stor omställning för göteborgaren.
– Det var annorlunda från vad jag var van vid. Förbundskaptenen var extremt Spanien-influerad så det var passa-passa-passa och kanske lite väl plottrigt för att det skulle fungera riktigt bra, säger Leo. Samtidigt var det en positiv upplevelse att spela landskamper.
 
När man sammanfattar en fotbollskarriär, som visserligen bara är i sin början, är det lätt att tro att det hela tiden varit självklart att någon skulle nå dit han är idag. Så var aldrig fallet för Leo.
– Jag var aldrig den som sågs som mest lovande när jag växte upp. Det var många före mig, jag var aldrig med i stadslagen eller distriktslagen. Allt det där fick mig att jobba ännu hårdare, träna ännu mer. Jag tror att det är hur man hanterar motgångar som avgör om man lyckas. Det finns ingen här i laget som inte haft motgångar, alla har gått igenom det på något sätt. För min del vet jag att det är hårt jobb och att hela tiden tro på sig själv som gjort att jag nått hit, säger han.
 
Där vi är idag är att han spelar från start i Häcken och där skador, sjukdomar och formkurvor gjort att lagkamraterna runt omkring honom bytts ut så har Leo varit en konstant från första träningsmatchen mot Lilleström till senaste allsvenska segern mot Örebro. Som vänsterback i Häcken har man en enorm arbetsyta och förväntas ta löpningar från kortlinje till kortlinje i 90 minuter.
– Man är försvarare men samtidigt ska man fylla på framåt i egentligen varje anfall, säger Leo. I vissa matcher blir det lite för böljande spel, då hinner man inte fram, men när vi etablerar spelet högt upp måste jag vara på plats eller komma med fart. Vi brukar öppna upp just vänsterkanten så det finns nästan alltid en yta att gå på för mig. Det passar mig bra.
 
Eftersom det oftast blir motståndarlagets högerytter som i försvarsspelet ska ta hand om en framstormande vänsterback kan man anta att Zuta inte är någon önskemotståndare. Orkar de inte jobba hem hamnar deras back i numerärt underläge, springer de hem kan de vara för trötta att ställa om till anfall.  Och möter man någon som trots all speltid ändå alltid kör ett extra pass varje dag får man helt enkelt vara förberedd på att få jobba väldigt, väldigt hårt. 
– Om du alltid ger allt så slipper du ångra dig efteråt, avslutar Leonard Zuta.