PGs SOUND no 69

Allt har sin tid och nu börjar även nedräkningen av PG Sound. Många som gästat denna lista och det blir tuffa beslut att fylla upp resten av året. Här kommer en av alla dom som naturligtvis ska vara med, Kai Martin! En 80- tals favorit som jag lärde känna via GT sporten. Hans reportage om målvakter i olika sporter är en klassiker. Ny platta ute som bör införskaffas, vinyyyyyyyl!! Tack Kai!

Hej på er. Kai Martin här. En gång GT-reporter, -recensent, -krönikör, nu mellan jobb, men definitivt sångare i bandet Kai Martin & Stick! och ishockeymålvakt i IK Raid, division 4-laget som har Bravida arena som hemmaplan (ja, en del kallar den Rambergsrinken, men alla vet att den är så mycket mer än så).

Musik har varit en stor del av mitt liv och är så fortfarande. Rock, pop, jazz, klassiskt, opera, visa… jag vågar påstå att min musiksmak är bred, som ju egentligen är det tristaste av uttryck, men jag ser det mer som att den är generös, nyfiken, vid och öppen; visst, inte optimalt för en keeper, men jag fångar det jag vill och släpper in mycket mer musik i hjärtat än jag tappar in puckar i kassen.

Nå, när jag får en utmaning av Peter Gerhardssons PGs sound är det bara att hörsamma.

Och nej, de här tipsen jag kommer med är inte statiska. Precis som med fotbollen är musiken rund…

1. The Blue Nile: Downtown lights. Glasgowbandet gjorde sin debut i mitten på 80-talet, dröjde länge med uppföljaren och lika länge till med sitt tredje album. Vi som älskar musiken väntar gärna. Det här är romantisk, sentimental musik med stort hjärta, där sångaren Paul Buchanan sjunger med själslig närvaro och innerlighet. Det finns också solomusik av honom, väl värd att rekommendera.

2. Echo & the Bunnynen – Echo of love: Störst, näst Beatles, från Liverpool. Återigen ett 80-talsband, som med attityd, djärva melodier, attack i arrangemang och udda idéer om turnéer fångade mitt hjärta. Mötte bandet i fotboll i Slottsskogen 1985 ungefär mellan scenerna Flamingo och Azalea. Sångaren Ian MacCulloch avgjorde med en stramare i slutminuten mot de lokala arrangörerna, där jag stod i mål. Då var bandet ute på en nordisk turné med sig själva som uppvärmningsakt spelandes covers.

3. Björk: Army of me. Åh, coola Björk. Hon fascinerade mig redan i Sugarcubes i slutet på 80-talet, men än mer som soloartist. Debuten ”Debut” för 23 år sedan var hisnande bra, en av mina favoriter av förstlingsverk (nå, egentligen var det hennes andra album, hon släppte ett som elvaåring, men som vuxen, mogen artist är detta debuten). Andra plattan ”Post” är tuffare och tuffast är ”Army of me” från den ständigt sökande isländskan.

4. Melody Gardot: Preacherman. När jag väl fick in hennes genombrotts-cd ”My one and only thrill” i skivspelaren blev jag fullkomligt uppslukad, förförd och förälskad. Vilken röst! Vilka arrangemang! Vilka låtar! Vilken skönhet! Jag har sett henne flera gånger, tjusats av hennes dragningskraft på scen, musikens lockelse. I Dalhalla sa min fru ”Åh, vilken klänning, den vill jag ha”. Mitt svar: ”Ta den så tar jag henne!”. Nå, när hustrun och jag ingick i det äkta ståndet var det i en ljuv omfamning till Ms Gardots ”Our love is easy”, så, ja, vi delar fascinationen över hennes musik. Den här låten är från hennes, mer soul- och bluesinfluerade, senaste album ”Currency of man”.

5. Freddie Wadling: Nu lyfter vi från marken. ”Det kunde vara värre/det kan alltid vara värre/tänk på det/ och om det bliva svårt/kan det alltid bli bättre/tänk på det” sjunger han på ”Efter regnet”, som kom att bli det sista denne suveräne sångare och tolkare av texter gjorde. Det känns rimligt att avslutad mina tips med Freddie Wadling, en röst vi aldrig får tillbaka, en särskild ande, en konstnärssjäl med djup, kunskap, hemliga vrår och en förmåga att alldeles stilla sitta och sjunga och få de mest besynnerliga låtar att få liv. Bättre än så här kan det inte bli…

/ Kai Martin

Stort tack Kai! Här kommer mina tips. Börjar som vanligt med fem gamla godingar.

6. Graham Nash – Chicago. Den här hade jag på ett gammalt kassett blandband, nu såg jag Graham Nash, 74 år, live på Lorensbergsteatern. Snacka om passion och så långt från pensionär man kan komma.

7. Golden earring-Will and Mercy, en holländsk favoritgrupp, här en av deras mindre kända låtar, men en av mina favoriter från 1980, 21 år o fjunig mustasch!!!

8. The Go-Betweens – Love goes on. Aussie favoriter som under en tid var bäst med sina melodiösa låtar, två låtskrivare i högsta klass!

9. Father John Misty – When you´re smiling and astrade me. En livefavorit där trummisen från Fleet Foxes visar varför han ska stå längst fram på en scen och fullständigt äga, sjunga och beröra.

10. The Shins – Simple song, den låten som alltid kommer att förknippas med BK Häckens cupguld, lyssnade på den inför matchen hur många gånger som helst, världslåt och som nu alltid kommer hänga ihop med BKH

Och så lite nytt:

11. Månskensbonden – För sent för ibland. Underbar debut på finlandssvenska, bra text och bara vänta på mer av denna artist.

12. Destroyer – My mystär. Ny singel med förra årets bästa liveartist, missa honom inte på Pustervik ikväll, även om Bruce är i stan. Bowie spökar i musik och framförande.

13. Cat´s eyes – Chameleon queen. En av årets absolut bästa låtar, ibland bara dyker de upp, låtar som totalt raserar känslosystemet. Ska se dem live i september, längst fram!!!!

14. Hard working americans – It runs together. Vet inte hur de jobbar, hårt eller slöar, men det är förbaskat bra americana!

15. Ruby enpress – Delucca. Göteborgsband som var förband till Nicholas Allbrook, gjorde en magisk cover på ELO:s Evil woman. Här är deras egen första singel, gruppen kan välta dansgolv framöver, håll koll!!

Tack Kai för intressanta tips, vi syns i konsert Göteborg!!

Så får det bli denna gång, skönt vara igång igen!! NU rockar vi ordentligt framöver!!

Här hittar ni min lista: PGs Sound

/ PG

Huvudpartner

Officiella branschpartners