Kevin Ackermann hade skrivit på kontraktet med Fiorentina och börjat läsa italienska när hela hans värld vändes upp och ner.

I dag kan han se tillbaka på det tuffaste halvåret i livet. Men också se fram emot en återkomst i träning på GPA.

Han hade blivit den sjätte yngste debutanten i Allsvenskan genom tiderna när han byttes in mot Gif Sundsvall i augusti 2017. Under försommaren ledde han som lagkapten Sverige i U17-EM i England och när den brittiska tidningen The Guardian i oktober rankade världens största talanger fanns BK Häckens Kevin Ackermann med på listan.

Ändå var det inte utan oro han steg ombord på flyget till Italien för att skriva på kontraktet med Fiorentinas Primavera-lag. Kvällen före hade han tränat med U19-laget och sluntit med foten så illa att han hade kryckor till hjälp för att kliva på planet. Kevins agent hade suckat när han fick beskedet och bannat mittfältaren för att inte kunna lägga träningsfliten åt sidan ens ett halvt dygn före läkarundersökning och kontraktskrivning, samtidigt som han löste en akut tid hos sjukgymnast vid tiotiden på kvällen.

Men oron över att MR-undersökningen skulle visa en ledbandsskada som kunde få italienarna att tveka, kastade Kevin åt sidan lika fort som han gömde undan kryckorna innan han åkte till träningsanläggningen i Florens. 17-åringen uppslukades i stället av ett tillstånd han inte upplevt tidigare. I 2,5 dygn lotsades han runt och träffade spelare, ledare, gjorde läkarundersökning, skrev på kontraktet, hängde med den förre AIK-talangen Mark Gorgos som flyttat ner året före och besökte den lägenhet han skulle få när han fyllde 18 år i maj.

– Jag fattade inte att det var sant, allt kändes så stort, så professionellt. Det var som en aura i omgivningen som var speciell, säger Kevin.

Allt kändes rätt när han sjönk ner i flygstolen för att återvända för en månads vinter i Sverige innan flytten till Florens skulle gå några dagar in på det nya året. Tillsammans med familjen och agenten pratade han igenom alla intryck under resan hem. I förbifarten sa hans rådgivare: ”De sa att de hittade någonting med hjärtat. Men det brukar de säga till alla. Inget att bry sig om.”

Det gjorde inte Kevin heller. Han började läsa italienska för att kunna ge ett gott intryck och visa att han respekterade deras språkkrav när han flyttade ner till Florens och medan lagkamraterna i BK Häcken var på semester, tränade han extra för att komma väl förberedd till sin nya klubb.

Men dagarna blev till veckor utan att han hörde något från Fiorentina. Det blev julafton som blev till nyår och Kevin grubblade allt mer över rådgivarens ord. Och när Häcken-lagkamraterna undrade vad Kevin gjorde på GPA när han dök upp på säsongsstarten 7 januari, visste han inte vad han skulle svara. Han undrade samma sak själv.

Kevin fick inte träna med laget utan fick besked att han inte fick komma upp i puls eftersom han var under utredning. Frustrationen växte och han ville helst skrika: ”Är ni dumma i huvudet? Sluta noja, jag har tränat här i fyra år, det här är bara dumheter!” I stället gick han hem och sprang ensam.

– I mitt huvud var jag frisk. Det är få 17-åringar som är nära döden och jag kände mig inte som en i den gruppen. Jag låg inte på sjukan, jag levde ett hälsosamt liv och tränade varje dag. Det slog mig inte på det sättet, säger Kevin.

Han fick en tid hos en annan italiensk läkare, i Bologna. Samma tester men en helt annan känsla under de två timmarna han låg i röret för MR-undersökningen. Det kändes livsavgörande.

Kevin såg på läkarens ansiktsuttryck att det inte var ett bra besked han skulle få. ”Du har ett hjärtfel. Du kan inte spela fotboll på elitnivå.”

– Det var som att han slog mig i hjärtat. Greppade tag i hjärtat och drog ut det. De orden tog ifrån mig mitt liv. Jag är fotbollsspelaren Kevin. Jag känner inte den andra Kevin så bra, han finns inte, säger Kevin och ögonen tåras när han minns tillbaka.

Det blev många tårar den kvällen också. I ett försök att trösta sig själv och kunna somna, föreställde han sig att han skulle sticka till USA, utbilda sig till mäklare och sälja massa hus. Det var som att två personer pratade med varandra inne i hans huvud – Kevin pratade med fotbollsspelaren Kevin. Precis som i hela hans liv var den senare personen starkast.

Han visste att de i italiensk fotboll var extremt försiktiga med hjärtfel, efter händelsen ett år tidigare då dödsfallet av just Fiorentinas lagkapten Davide Astori hade chockat fotbollsvärlden. Tillsammans med familjen och agenten åkte Kevin till Málaga för en ”second opinion”. Den spanske läkaren vände upp och ner på allt igen. ”För mig kan du gå ut och spela match i morgon.”

En överlycklig 17-åring flög hem till Göteborg för att ta igen den försäsongsträning han hade missat men BK Häcken lät honom inte gå in i träning förrän den hjärtläkare klubben använde undersökt honom och gett sitt godkännande. När laget åkte till Bravida Arena för februariträning på uppvärmd konstgräsplan, gick Kevin Ackermann ensam ut på planen på GPA, placerade ut koner och körde sina bollövningar.

– När jag väl spelade fotboll försvann oron. Så har det varit sedan jag var liten – när jag har mått dåligt har jag gått ut och spelat fotboll. Jag kommer till ett tillstånd där jag är problemfri där ute på planen. Bara lycklig. Jag flyter på endorfiner.

Två veckor senare åkte Kevin till Belgien för att göra sitt sjunde EKG på två månader. Efter att ha gått med känslan av att betrakta händelseförloppet de senaste månaderna som om han såg en film om någon annan, tog Kevin för första gången till sig allvaret i situationen när hjärtkirurgen Dr Jan Nijs förklarade.

Han var den första som uttryckligen sa att det här är farligt. ”Om du inte opererar dig innan du är 25 år, så lever du inte.” Dr Nijs berättade om patienter de haft med samma hjärtfel som inte velat operera sig och hur de hållit kontakten tills läkarteamet inte längre fick tag i dem – då hade de dött.

Hemma i Göteborg igen bänkade sig Kevins mamma framför datorn dygnet runt för att läsa på om sonens hjärtfel och vilka lösningar som fanns. Hon berättade för Kevin om Kanu, som genomgått en liknande operation och kommit tillbaka i spel i Inter på 90-talet. Kevin bytte bakgrundsbild på sin mobil till en bild på nigerianen – han kände inte till den långe anfallaren med den karakteristiska spelstilen sedan tidigare men nu blev han 17-åringens påminnelse om målbilden.

I övrigt behövde han själv ingen mer betänketid. Hans enda önskan av Dr Nijs var: Lös det.

Kevin uppdaterade sin profil på Instagram med det som under vintern och våren blivit hans nya motto: God gives his hardest battles to his strongest soldiers.

Den 30 april öppnade det belgiska läkarteamet Kevins bröstkorg och åtgärdade hans hjärtfel. Smärtan de första dagarna efter operationen var obeskrivlig men den var ändå inget emot lyckan över Dr Nijs första ord när Kevin vaknat efter ingreppet: ”Allt gick kanon.”

Hjärtkirurgen hade lyckats åtgärda felet med Kevins egna delar, utan den biologiska protes som varit ett alternativ inför operationen. Veckan på sjukhuset var den tuffaste i hans liv men Kevin gick in i sin bubbla av målmedvetenhet och stegen till toaletten blev så småningom en kamp för att ta sig uppför en trappa, som blev till en promenad runt huset i snigelfart, som blev till en rutin med fem promenader om dagen med ”Framgångspodden” i öronen. Och när 11-årige lillbrorsan Melvin kom ner till Anderlecht fick han ny energi för att tränga bort de mörka tankar som då och då försökte ta över hans huvud.

– Det har varit svårt att kolla på fotboll. Det enda jag tänker då är att ”Alla de här är friska. Ingen har opererat hjärtat.” Jag har alltid legat långt fram i min ålder, nu börjar folk komma ikapp och det är en stress. Det är lätt att hamna i en depression. Fotbollsspelaren Kevin är inte mänsklig på det sättet men klart att det funnits dagar då människan Kevin vill gräva ner sig i en kudde. Jag är ganska introvert och vill inte att folk ska tycka synd om mig men alla behöver få ut frustrationen, ilskan och tårarna ibland. Annars bygger man en tidsinställd bomb som kommer detonera någon dag.

Sedan han kom hem till Göteborg har han tränat med en sjukgymnast med specialkompetens på hjärtat på Östra sjukhuset. Enkla pass där han inte får gå över 140 i puls. Han går 20000 steg om dagen för att börja bygga upp kroppen igen.

– Det hade varit oerhört svårt om jag inte hade haft mamma och pappa och nära vänner. Min agent har hela tiden stöttat mig med att vi kommer fixa det här. Och alla spelare i Häcken vill jag verkligen berömma, de har varit fantastiska mot mig med sitt stöd.

– Jag har jobbat med att bli bekväm med mitt ärr – nu är det nästan det finaste jag har på min kropp. Det stärker det jag har varit med om. Jag har pratat om att tatuera över det, lillbrorsan tyckte att jag ska skriva ”Det gick bra”, haha. Och det kanske är precis det jag ska göra.

Den 5 augusti går Kevin in i omklädningsrummet på GPA igen. Återkomsten till laget. Till en början för att stegra träningen med högre puls, så småningom med kontaktträning.

– Det känns underbart. Allt händer av en anledning. Det var meningen att jag skulle hamna i Fiorentina, i Italien, för att de skulle hitta det här så jag kunde göra något åt det. Ingen vet ju vad som hade hänt om de inte hade hittat det.

– 2019 är ett skitår. Men jag har lärt känna mig själv, även människan Kevin. Att gå ut genom det här stärker mig. Många drabbas av motgångar och jag är ödmjuk inför det. Men det är inte slutet. Det finns alltid en lösning.

Kevin blickar ut mot vaktmästaren i linjevagnen som linjerar gräsplanerna på GPA inför stundande Gothia Cup. På planen längst till höger tränar hans lagkamrater inför helgens allsvenska möte med Örebro.

Glöden i ögonen är tillbaka när han vänder tillbaka blicken. Målmedvetenheten.

– Det är få saker som rubbar mig nu. Att sitta på bänken är en baggis.