Från nyskrivet A-lagskontrakt till att bara några månader senare fundera på om han någonsin skulle kunna spela fotboll igen. Ture Widestrands första år som professionell fotbollsspelare har varit allt annat än enkel.

– Det är surt att det blev så här och det brinner i en, man vill bara ut på gräset och köra igen. Samtidigt har jag fått en annan syn på mycket och det är många saker jag tar med mig från det här, säger 20-åringen.

För nästan exakt ett år sedan skrev Ture Widestrand på ett A-lagskontrakt i BK Häcken. Två år tidigare hade han lämnat sin moderklubb Öckerö för att fortsätta karriären i Bollklubbens akademi. När han belönades med A-lagskontraktet var ett delmål i karriären uppnått.

– Det var det man hade kämpat för. Det var emotionellt när man väl skrev på, väldigt stort och häftigt naturligtvis, ett bevis att man kommit en bra bit på vägen. Att få en så bra möjlighet så tidigt i karriären kändes fantastiskt.

När han startade upp sin första A-lagssäsong tillsammans med sina nya lagkamrater några veckor senare så såg det lovande ut för den allsidige talangen. Han gjorde bra ifrån sig på träningarna och han fick hoppa in i årets första träningsmatch, borta mot Elfsborg.

– Jag kände att jag kom in bra i det första månaden. Jag började känna mig hemma och tog för mig mer och mer.

Men glädjen över den nya utmaningen dog innan den börjat på allvar. I slutet av januari, ett par veckor efter matchen mot Elfsborg, fick han ett skott i huvudet under en träning. Han blev yr, men fortsatte spela. En stund senare fick han ytterligare en boll mot huvudet. Huvudvärk följde, men där och då hade han inte en aning att hela hans 2021 skulle få en helt ny vändning.

– Jag kände att det första skottet tog illa. Sen var den andra bollen inte lika allvarlig, men eftersom jag redan var skakis blev det för mycket för huvudet.

De där skotten i huvudet gjorde att tillvaron förändrades. BK Häckens fysteam satte honom på hjärntrappan, som är ett viktigt steg för elitidrottare för att ta sig tillbaka från hjärnskakning. Han följde trappan som innefattade först hjärnvila och därefter en stegring av den fysiska träningen. Bara några veckor efter den där olyckliga träningen började han träna för fullt med laget igen.
 Men samtidigt kände han att det var något som inte riktigt stämde.

– Jag har alltid varit dålig på att lyssna på kroppen. Jag kände när jag kom tillbaka att jag inte var 100 procent, men jag ville så gärna träna. Istället för att bromsa trappade jag upp träningen mer och mer. Jag körde för fullt några veckor och spelade mot GAIS i slutet av februari, men kände samtidigt att jag mådde sämre och sämre och till slut mådde jag verkligen inte bra.

Förmiddagspassen på Gothia Park Academy följdes av att åka hem och lägga sig i sängen och må dåligt.

– Jag spelade fotboll på dagarna, men låg hemma i sängen all annan tid. Det var inte bra och absolut inte hållbart. När jag började känna efter mer och mer kände jag till slut att det inte gick längre.

Han blev tvungen att sluta med all fysisk aktivitet och livet fick en ny vändning. I två månader låg han i sängen större delen av dagen och när hans lagkamrater förberedde sig för allsvensk premiär låg Ture Widestrand hemma och kämpade för att inte trigga fram huvudvärk.

– Det var väldigt lite som gick att göra. Ingen skärmtid, inget umgås med vänner, ingen fysisk aktivitet. Jag var tvungen att ligga hemma i ett mörkt rum. Ljud, ljus och ansträngning, både psykisk och fysisk, triggade huvudvärken. Bara en sådan grej som att koncentrera sig på något gick inte.

Två månader av total avskärmning kan sätta igång tankeverksamheten för vem som helst och Widestrand började fundera på om han någonsin skulle kunna spela fotboll igen.

– Det var tufft och frustrerande att inte kunna göra saker som normalt sett får en att må bra. Det är klart att det har funnits tankar att jag aldrig kommer tillbaka till fotbollsplan. Men där och då gäller det att fokusera på att komma tillbaka och att det får ta den tid det tar. Grottar man ner sig i tankarna mår man bara sämre. Jag har hela tiden försökt tänka positivt, för jag vet att jag inte mår bättre av att tänka negativt, säger han och fortsätter:

– Den perioden är den värsta, när de mest basala grejerna i livet inte fungerar. Den ovissheten, att inte veta vad som är fel och hur länge man kommer vara borta, var väldigt jobbig.

Sakta men säkert förbättrades tillvaron för Widestrand och hans huvud blev alltmer tåligt för ansträngning, vilket gjorde att han strax innan sommaruppehållet i maj kunde ta sig till träningsanläggningen för att sätta sig på träningscykeln.
 Men kanske ännu mer värdefullt – träffa sina kollegor.

– Det var viktigt att få komma tillbaka till vardagen och träffa människor, det var ett stort steg i rehaben. Jag är väldigt tacksam för alla spelare och ledare som funnits där under året.

Successivt, men långsamt, har 20-åringen nu trappat upp träningen och nyligen har han kunnat börjat jogga.

– Det har inte gått så fort som vi hade hoppats, men man får vara glad för de små stegen och att det ändå går i rätt riktning. Jag har kunnat öka på träningen och mår bättre för varje vecka som går. När jag känt att det går framåt så har jag blivit lugnare mentalt också. Nu är det ganska stabilt, men jag har fortfarande lite svårigheter och måste vara försiktig med grejer som kan trigga huvudvärken.

– Jag har inga problem med att tänka längre och ljud- och ljuskänsligheten är helt borta, men den fysiska ansträngningen är fortfarande i viss mån begränsad. Jag känner ganska snabbt när jag når en gräns. Innan när jag gick över den gränsen kunde jag vara dålig i 1–2 dagar, men nu när jag når den kan jag lugna ned mig och vara tillbaka efter en halvtimme, så det är helt annorlunda nu än förut.

Trots att han nu är tillbaka och tränar med boll så är det en bit kvar till lagspel för Widestrand och med de senaste månaderna i bakhuvudet så inser han att det handlar om att skynda långsamt, comebacken får ta den tid den tar.

– Jag vill inte hoppas för mycket och vill inte pusha fram någonting. Jag har börjat känna på bollen lite och att träna med laget börjar närma sig, men jag har fortfarande en bit kvar.

Ända sedan han som femåring började spela fotboll, har fotbollen varit en stor del av hans liv. Att inte kunna göra det han allra helst vill har naturligtvis varit väldigt påfrestande. Inte minst med tanke på att han hade ett så spännande år framför sig.

– Det är klart man saknar det något otroligt. Jag såg fram emot det här året och hade stora förhoppningar och förväntningar på att utvecklas och ta det där lite större steget dit jag vill nå. Det är surt att det blev så här och det brinner i en, man vill bara ut på gräset och köra igen.

Månaderna utan fotboll har gett perspektiv och lärdomar för livet för den unge mittfältaren.

– Man har fått en annan syn på mycket och det är många saker man tar med sig från det här. Jag har blivit expert på min egen kropp och på att känna efter hur jag mår. Så den missen kommer jag aldrig att göra igen. Sen har jag lärt mig att jag inte behöver ha så bråttom. Jag är fortfarande ung och har många förhoppningsvis bra år framför mig, säger han och fortsätter:

– Jag har behövt jobba mycket mentalt under året för att lugna mig själv. Där finns det fortfarande saker att jobba på för att bli starkare. Just den biten tror jag att jag kommer ha stor nytta av när jag kommer tillbaka. Förhoppningsvis kan det ge en ny dimension i min utveckling som gör att jag kan ta större kliv snabbare sen.