Nedräkningen inför Allsvenskan har startat.

Inget är som tidigare.   

Tränare Andreas Alm delar sina tankar inför uppstarten av Allsvenskan och återstarten av säsongen.

I dessa tider. Det passar så bra att säga. I en behändig bisats, i en vänlig kommentar, i en uppgiven suck, i ett osäkert svar. I dessa tider har jag på väg till och från jobbet haft känslan av att Göteborg är det refuserade kapitlet i Johannes Anyurus prisbelönta roman och mörka framtidshägring "De kommer att drunkna i sina mödrars tårar". Spökvagnar på tidtabell längs efter skenor förbi Vågmästareplatsen, skrittande polishästar från Delsjön runt badande studenter på Götaplatsen och påminnelser varhelst från golv till tak om hur att begränsa smitta. I en global pandemi och nationell kris har det svenska samhället drabbats hårt. Människor, familjer. Arbetare, yrkesgrupper. Vårdpersonal på ett sätt, kulturarbetare på ett annat, många andra på många andra sätt. 

För yrkesgruppen fotbollsspelare utlyste staten yrkesstopp i två månader. Förbudet gällde viss träning och all tävling och meddelades av regering och myndigheter. Det är här jag tror att Johannes Anyurus förläggare hade avvisat berättelsen, att just yrkesgruppen fotbollsspelare tillsammans med yrkesgrupperna fotbollstränare och fotbollsdomare beläggs med ett särskilt yrkesstopp under en pandemis stora utbrott verkar mer utopiskt än passande dystopiskt.

Men det hände: vinterlagidrotterna avslutade sina säsonger redan när åskådarantalet begränsades till 500 och 50 och kvar stod fotbollsplanens yrkesgrupper med statligt yrkesstopp. Andra yrkesgrupper i samhället fick arbeta vidare men åtskilliga har förklarligt och nedslående svårt att försörja sig i krisen – yrkesgruppen fotbollsspelare förbjöds arbeta men har fortfarande möjlighet att försörja sig i krisen efter månader av korttidspermittering.

I dag, efter besked i fredags, är det bara tolv dagar kvar på yrkesstoppet innan vi får träna och tävla för fullt igen. Allsvenskan ska starta. Sparka och springa och tackla och nicka och fira. 

I dessa tider. I dessa tider har jag inte längtat efter seriematcher, de flesta dagar har jag i stället bara fogat mig och mina tankar. Det har blivit en hållning, ett sätt att vara solidarisk eller i alla fall ett sätt att känna sig solidarisk mot andra i samhället. Jag vill tro att idrottsföreningar äger en organisk solidaritet, att idrottens kamratskap och sportsmannaskap dagligen föder hållbar lojalitet, särskilt synbar i kriser.

Om knappt två veckor spelar vi alltså allsvensk fotboll igen. Utan publik. Den moderna fotbollen inför tomma läktare är ett osammanhängande sagodjur, ett missfoster alla vill undslippa men ändå måste stanna och bevittna innan tv- och spelbolagspengar brinner upp. Förhoppningar finns om att denna bantade avart av den moderna avarten fotboll ska rena den globala fotbollsindustrin från profit och galopperande finanser, att ekot från tomma arenor ska skänka fotbollen klarsyn och följas av måtta och nya värden.

Ett besinnat fotbollsuniversum … nja, men jag tror verkligen att vi hinner få en glimt av äkthet medan läktarna är tomma. Två lag som spelar för att tävla mot varandra endast inför varandra. Bara fotboll. Spelare har emellanåt setts som fotbollsindustrins giriga marionetter, inte så få har funnit det kiknande kul att se fotbollshjältar i karantän lämnade ensamma och handfallna med sitt följarflöde. På samma sätt anar jag en kultiverad, lömsk förhoppning om att fotbollsspelare nu ska blottas inför folket, stå där avklädda och osäkra på sin status. Att läktareko förvandlar ikoner och idoler till alldagliga figurer i matchtröja utan sina dyrkande, jublande, krävande supportar. De skarpaste sportpennorna rapporterar om katarsis, desakralisering och en alternativ normalitet.

Själv tror jag tiden framöver kan bli spelarnas renässans och erkännande. Dels får spelarna visa att det i nödläge går att spela massor av allsvenska matcher utan supportar på plats, att dom faktiskt kan ge säsongen gnista när alla trodde att matcher utan supportrar var undergången – dels får alla bevittna spelarnas drivkraft: deras nakna lust att spela fotboll, deras kärlek till själva spelet fotboll. Samma kärlek de haft sedan barnsben, oavsett hur många som har följt dom eller sett dom spela. I dessa tider är det onormalt vackert.

Vi startar i Falkenberg. Sedan fortsätter vi på Hisingen några dagar senare. Utan publik. Men med supportrarna. Ingen runt oss, alla med oss. I dessa tider är jag redo att foga mig igen och igen om förutsättningarna förändras.