Paulinho fick inte fick spela sin sista hemmamatch. Tack vare det fick han det perfekta slutet.

– Att vara mitt i klacken, sjunga med dem och heja fram vårt lag, det var något jag aldrig tänkt på att göra och det var verkligen häftigt. Jag har fått göra allt i den här klubben nu, säger Paulinho.

När Mohammed Abubakari gick in lite väl vårdslöst mot Erik Friberg under BK Häckens möte med Helsingborg tog känslorna över för Paulinho och i efterspelet av situationen drog han på sig ett gult kort. Det var hans nionde varning för säsongen och därmed väntade avstängning i matchen mot Norrköping. Det som skulle bli det sista framträdandet inför hemmapubliken.

– Om man tittar på min insats i andra halvlek mot Helsingborg så ser man att jag missade enkla bollar och att jag inte var på topp. Jag var inte koncentrerad för jag tänkte hela tiden att jag kommer missa matchen mot Norrköping, säger han.

Besvikelsen satt i dagarna efter matchen och han försökte till och med övertala sportchef Sonny Karlsson att överklaga varningen. Men efter stöd från familjen och sin agent så gick han vidare och efter ett tag insåg han att han kunde vända det till något positivt i stället.

– Det var dåligt för jag kunde inte hjälpa mitt lag mot Norrköping men när det närmade sig så accepterade jag det. Det som var viktigt och som kändes bra var att jag istället kunde vara nära supportrarna. Jag fick en annan kontakt med dem och det var väldigt speciellt. Då fick de se att jag är en vanlig supporter också. Så i slutändan blev det bra ändå, säger han.

Att Paulinho stod i klacken under matchen var kanske inte så överraskande för de som följt laget på nära håll och därigenom lärt känna spelarna. De har lärt sig att Paulinho alltid ställer upp på en bild, för att skriva en autograf eller för ett snack. Det känns som han har tid för alla.

– Jag är sådan för att jag också är en supporter, jag har också mitt favoritlag. När jag var liten så ville jag också ha ett hej och att spelarna såg mig. Så jag sätter mig i supportrarnas situation. De kanske ser mig som en känd fotbollsspelare men jag känner mig inte som en sådan. Att bara säga hej, ge en kram eller skriva en autograf betyder mycket för dem och kan jag ge det så är det självklart att jag tar mig tid att göra det.

Det känns som en evighet sedan Paulinho anslöt till BK Häcken och omgående började charma publiken på Rambergsvallen. Året var 2007 och laget spelade i Superettan. GPA fanns inte och Bravida Arena var nästan tio år bort. Det var egentligen en slump att han hamnade på Hisingen. BK Häcken, med dåvarande sportchef Carl Fhager och Sonny Karlsson, som då var tränare, i spetsen hade inlett ett samarbete med klubben Atlético Mineiro i Brasilien och var på plats för att se en match med deras farmarlag, och särskilt en spelare i Mineiro.

– Men det var Paulinho i motståndarlaget som var bäst på plan, minns Sonny Karlsson. Han hade energi och sprang som en jäkel. Så vi gick vidare med honom i stället. Men det blev lite strul innan vi lyckades få över honom så det tog några månader. Även om vi sett honom i den matchen så var det en ren, ren chansning egentligen. Han kom på ett korttidskontrakt med option på ett år.

Paulinho minns den första tiden på Hisingen.

– Att komma hit var en dröm, att få bli en professionell fotbollsspelare i Europa och visa upp min fotboll. Innan jag åkte visste jag att BK Häcken låg i Superettan, då sade jag till min pappa att jag skulle se till ta upp klubben – att jag kommer göra skillnad. Även om allt var nytt för mig så var jag så förberedd jag kunde, så den enda rädslan jag hade var att sätta mig på ett flygplan, säger han.

En annan gulsvart legendar, Johan Lind, var ett stort stöd den första tiden. Med en peruansk mamma talade han, om än knackig, spanska och kunde få portugisisk-talande Paulinho att förstå.

– Han pratade inte så bra spanska men han kämpade och var viktig för mig. Han hjälpte mig att anpassa mig och att jag fick det jag behövde. Han var väldigt betydelsefull. Jag minns att han sa till mig: ”Det kan vara kallt och det kan vara svårt men bollen är rund precis som i hela världen så det är bara att köra”, berättar Paulinho.  

Tolv år har gått men han minns fortfarande en specifik situation på en träning där den före detta landslagsspelaren Teddy Lucic var inblandad.

– På en av de första träningarna lobbade jag bollen över Teddy innan jag gjorde en bicicleta i mål. De andra sa till mig att jag dödade en idol men samtidigt blev det en slags acceptans att jag hade kvalitet och jag blev godkänd i truppen av att göra så på Teddy, säger han.

Paulinho var med och förde upp BK Häcken i Allsvenskan 2008 och spelade ytterligare två säsonger innan han 2010 lämnade klubben. Men fem år senare var han tillbaka på Hisingen för en andra sejour. Under sina sammanlagt 8,5 säsonger i Bollklubben har han gjort 75 allsvenska mål och totalt 116 mål. Och han har blivit en gulsvart ikon. 

– Det går inte att jämföra klubben nu med hur det var när jag kom första gången. På kort tid har det hänt otroligt mycket. Det är inte bara resultaten som skiljer utan tankesättet från klubbens sida, från tränarstaben ända upp till kontoret är annorlunda. Allt har blivit mycket mer professionellt. Som exempel så bytte vi om i en barack när jag kom. Nu har vi GPA och allt vad det innebär. Samtidigt har även kraven från klubben och pressen på spelarna ökat men det är så det ska vara, säger han.

Paulinhos karriär fortsätter nu i Israel och Hapoel Be’er Sheva, kontraktet är på 1,5 år. Innan han ansluter till sitt nya lag ska han ha en välbehövlig semester i Brasilien. Han lämnar Hisingen redan nästa vecka men om Paulinho får som han vill så är det inte slutet på den gulsvarta historien för honom. Han vill avsluta karriären på Hisingen.  

– Jag vill komma tillbaka och säga tack till klubben på det sättet. Jag har spelat halva min karriär i klubben och har bara tacksamhet och kärlek till BK Häcken. Det skulle inte finnas något bättre sätt att avsluta min karriär än på den plats som jag blivit så älskad på. Det är vad jag vill men sen måste klubben vilja ha mig också, säger han.

Paulinho om...

Bäste han spelat med i BK Häcken?

”Krickan. Han gjorde räddningar som inte fanns. Jag som anfallare har teknik och kan göra mål men hade ändå svårt att gör mål på Krickan på träningarna. Och en-mot-en var det omöjligt att göra mål på honom. Jag har aldrig sett en bättre målvakt en-mot-en”.

Bästa målet i den gulsvarta tröjan?:

”Det i Sundsvall förra året är ett fantastiskt mål. Det är svårt för det är långt ifrån. Tittar man på videon ser det enkelt ut men där på planen är det annorlunda. Det är långt. Alla sa att det inte är möjligt att göra mål därifrån. ”Dalla” (Daleho Irandust) frågade mig, ’ska du skjuta?’ ’Ja så klart’, svarade jag. Man kan se hans reaktion efteråt. 

Även frisparken mot Hammarby för två år sedan är ett speciellt mål. Jag tror att det är ett favoritmål för alla i klubben med tanke på vad som hade hänt tidigare.”

Varför han är så omtyckt bland supportrarna?

”Är man anfallare och gör många mål så lyser man upp. Men jag tror supportrarna uppskattar min arbetsmoral lika mycket, jag går alltid in och ger mitt liv för klubben. Man når in i deras hjärtan för de vet att jag svettas igenom tröjan som betyder väldigt mycket för dem och för oss alla.”

Han minns alla mål han gjort?

”Jag kommer ihåg många mål men det finns så klart vissa som är mer speciella än andra. Normalt sett så kollar jag inte på andra spelares mål utan jag tittar på mina egna mål i stället. Jag har kvalitet och snygga mål också.”