Andreas Alm summerar 2019 under årets sista månad. I 24 avsnitt fram till julafton berättar han om året ur sitt perspektiv som huvudtränare för BK Häcken. Ibland genom en kortfattad lucköppning, andra dagar längre och mer betraktande.

Så följ med Andreas in i champagnedoftande omklädningsrum, ta del av känsloutbrott från domarrum och minns de avgörande ögonblicken från det bästa gulsvarta året i Bollklubben Häckens historia. Här är Andreas bestående tankar från fotbollsåret 2019 – med en glimt av 2020.

15. Domarna (del 1)

Jag ser skogen trots alla träd.
Betyg på årets allsvenska domare: väl godkänt.

Inför avspark mot Hammarby i sista omgången stod jag med hörlurar på, redo för TV-intervju. Arenan var fullsatt. Hammarby jagade guld tillsammans med Djurgården och Malmö. Allsvenskan var elektrisk.

Medan studion bollade över ordet till planreporter Axel Pileby såg jag domarteamet mellan startelvorna i lineup. Huvuddomare var Mohammed Al-Hakim. Jag tog chansen, sa det jag spontant och uppriktigt kände: att domarna har dömt på en hög nivå i år, att insatserna ger ligan möjlighet att utvecklas, att de varit bättre än året före och att domarna förtjänar det berömmet på bästa allsvenska sändningstid.
Omedelbart gjorde Göteborgs-Posten en rubrik på uttalandet: "Alms oväntade domarhyllning". Tidningen påminde om att Al-Hakim dömde vårens Göteborgsderby där han "fick utstå stark kritik" och lägger till "men det verkar Andreas Alm nu ha glömt".

Nej, jag hade inte glömt, varken på det sätt att minnet svek eller att jag efterskänkte tidigare kritik i enskilda matcher. Men nu var det frågan om en helhetsbild, min subjektiva bedömning av domarna under hela 2019, det jag upplevt i egna matcher, sett i andra matcher och domarförståelsen jag sökt och skaffat mig under matcher, direkt efter med domarteam och domarkontrollanter, samt via mail med domarbasen Stefan Johannesson. Med det underlaget är jag säker på mitt beröm till domarna: väl godkänt. Mixen av domare vad det gäller personlighet och domarledarskap under match är god, viljan att döma rättvist och låta spelarna skapa matchrytmen är förträfflig, sökandet efter bedömningsnivå utifrån regelboken beundransvärd, kunnandet och strävan i hantverket likaså.

I våra egna seriematcher har jag varit förbehållslöst kritisk i TV eller på presskonferens två gånger efter match: hemma mot AIK och hemma mot Malmö FF. Två gånger på 30 intensiva matcher gör även det att min uppfattning om domarnas fina år stärks. Det finns en tredje, omdiskuterad seriematch: det redan nämnda vårderbyt mot IFK Göteborg. Den matchen är annorlunda. När vi förstod att domarteamet hade lagt bollen på fel plats vid den indirekta frisparken – och inte hade koll på regeln – valde jag att skippa mediamegafonen och i stället anmäla domarteamet till SvFF. Vi krävde att misstaget utreddes eftersom det var ett regelmisstag och inte en bedömningsfråga. Men åter: det är ett historiskt misstag i en match – inte att blanda ihop med de andra 239 matcherna.

Vilket betyg sätter jag på mig själv utifrån året med domarna? Två av fem för min attityd och ton mot fjärdedomarna (barnsligt många gånger, skärpning!); tre av fem för min regelkunskap (jag förstår fortfarande inte handsregeln); fyra av fem för min ambition till dialog oavsett seger, oavgjort eller förlust; fyra av fem för välformulerade mail till Stefan Johannesson; fem av fem för att jag prioriterade samtal med domarna efter IFK Göteborg borta före presskonferens, de tio minuterna gjorde oss alla bättre.
Nästa år införs gula kort även till tränare. Senast jag fick gult kort i Allsvenskan var på Råsunda mot IFK Göteborg augusti 2003. Domare då: Martin Hansson. Han var för övrigt domarkontrollant när vi mötte Kalmar borta i höstas, det var kul att se honom. Jag träffade på honom då jag var inne i domarrummet efteråt.
För ännu en dialog.

**********

Bästa domarinsats 2019: Glenn Nybergs kvartsfinal i mars på Tele2 Arena, mellan Djurgården och Hammarby. 120 minuter och straffar men ingen hann med att vara bättre än domaren – hög internationell klass.

Årets mindre bekanta ansikten: Adam Ladebäck, dömde oss Sirius borta: fin pondus, klarsynt under och efter match. Rambod Beigi, fjärdedomare då vi mötte AFC Eskilstuna borta: tydlig och klar dialog.

Årets domarkontrollant: Erik Bergsten och Martin Hansson. Bergsten från Mölndal får förstås en del uppdrag i väst, har alltid nära till en regelbok i pocketformat, tycker nog jag är jobbig emellanåt men gör ändå jobbet fullt ut.

Missat de tidigare delarna av Alms årskrönika? Du hittar dem här:

1 december: "Årets bästa och varmaste match"

2 december: "Två trendbrott på två år"

3 december: "Lögn, förbannad lögn och statistik"

4 december: "En titt i kamerarullen"

5 december: "Årets mål"

6 december: "Den moderna fotbollen är smuts"

7 december: "Rätt fel tips 2020"

8 december: "Från Hisingen, bäst i stan"

9 december: "Åldersdiskriminerade tränare"

10 december: "Tack för maten!"

11 december: "Idrottspsykologi möter psykisk ohälsa"

12 december: "Ung eller inte vid 21?"

13 december: "Skadehälvetet"

14 december: "Hemmapubliken växer i alla väderstreck"