Alms årskrönika: "Två gånger en vana"

Herr

2019-12-21 14:02:00

Andreas Alm summerar 2019 under årets sista månad. I 24 avsnitt fram till julafton berättar han om året ur sitt perspektiv som huvudtränare för BK Häcken. Ibland genom en kortfattad lucköppning, andra dagar längre och mer betraktande.

Så följ med Andreas in i champagnedoftande omklädningsrum, ta del av känsloutbrott från domarrum och minns de avgörande ögonblicken från det bästa gulsvarta året i Bollklubben Häckens historia. Här är Andreas bestående tankar från fotbollsåret 2019 – med en glimt av 2020.

21 (… och 22, 23, 24). Två gånger en vana

Denna lucka är för oss ett minne av guld.

För alla andra en minneslucka. BK Häcken och nio andra klubbar har nu vunnit Svenska cupen två gånger.

Svenska Cupen har kämpat med sin status och fått ett uppsving efter att gruppspel under den gamla försäsongen infördes. Nu baktalas inte cupen längre, men eftersom det är cupspel kommer varje år allt vilja glömmas snabbt av alla lag – utom ett. Segrarna. I seriespel vill fler lag än mästarna fortsätta att prata om sina bedrifter och placeringar, gärna tills nästa säsong startar. I cupen finns ingen delad uppståndelse för historieberättandet. Kanske kan ett skrällag välja att bära med sig en oförglömlig vinst – resten vilar på och är förunnat de nya mästarna.

BK Häcken.

Och vi, vi har en historia att berätta. Eller, vi har många historier att berätta om cupguldet på Hisingen.
Det här är en: 5–0 i kvalet till gruppspel, 6–1, 4–0 och 1–0 i gruppspel och bästa gruppetta, derbyseger i kvartsfinal hemma mot Gais, 4–1, förlängningsvinst borta i semin mot Djurgården, 3–2 och finalen med 3–0 mot AFC Eskilstuna, guld och 26-4 i målskillnad, Mervan Celik skyttekung med tio mål.

En annan är supportern i nitad skinnväst med budskapet "This is Hisingen", en av många supportar som anslöt till guldfirandet på Lindholmen och visade att klubben också vet hur att fira ett hemmaguld. En tredje är att se spelarna och ledarna som mästare, jag hade inga föreställningar och förväntningar kring deras glädje och blev lycklig av deras lycka. Jag hade min familj och min systers familj på läktaren, även min första a-lagstränare var där …

… Attans … Tog en paus i skrivandet och sågade lite snett med fogsvansen, tio timmar på akuten … Då får det här bli sista luckan i årets kalender, lucka 21–24 på en och samma gång. Får liksom inget flyt i skrivandet med gipset på vänsterhanden och doktorn har ordinerat högläge fram till operation.

Jag hade börjat på en text om hur det 2020 är i snitt ett val i veckan i världen, hur storpolitik i smyg har blivit en del av fotbollssamtalet, hur det kan ramma svensk fotboll nästa år, vad som sker om en tränare kallar en journalist för rasist och hur förortens position i svensk fotboll har förändrats på tio år. Kanske en annan gång.
I stället avslutar jag med en kalenderhälsing till alla er som i år jobbat för, på olika sätt varit supporter till eller ägnat en tanke åt BK Häcken:
Tack för i år och God Jul och ett riktigt Gott Nytt År till er alla!

Missat de tidigare delarna av Alms årskrönika? Du hittar dem här:

1 december: "Årets bästa och varmaste match"

2 december: "Två trendbrott på två år"

3 december: "Lögn, förbannad lögn och statistik"

4 december: "En titt i kamerarullen"

5 december: "Årets mål"

6 december: "Den moderna fotbollen är smuts"

7 december: "Rätt fel tips 2020"

8 december: "Från Hisingen, bäst i stan"

9 december: "Åldersdiskriminerade tränare"

10 december: "Tack för maten!"

11 december: "Idrottspsykologi möter psykisk ohälsa"